Det här med riktiga grannar har jag aldrig känt någon riktig tagg på. Ha folk rakt in på knutarna som snokar runt har jag hittills inte behövt ha att göra med. Både positivt och negativt. Ibland är det kanske bra att tänka på att täcka för fönstren, om inte annat för dina grannars skull.

Har tänkt lite på hur det skulle va att ha grannar att ta hänsyn till. Man kanske inte kan ha sådär hög volym som man kanske önskar. Eller snacka skit på balkongen.

Summan av kardemumman av den här soppan är att man trotts isolationen på "landet" lyckas hamna i situationer ändå. Saker som att möta främmande (häst)människor i hallen (när man skrider fram i sina törnrosabrallor med kvällsis), instrutörer från Island på soffan som undrar vad man gör med livet eller får oväntat besök av sotarn när man river av ett fint och exceptionellt sångstycke.


Är nog mer redo för grannar än jag kunde tro.

Är det någon som läser här längre?. ehe?

Det värsta med att fara utomlands är baksmällan som kommer när man är hemma igen: 

• Dinosauriehyn som kommer efter huden plötsligt blitt torrare än fnöske. 
• Förkylningen, den går fan inte att undvika. 
• Verkligheten, ja du kan inte äta 200g chirre/dagen. 
• Man har tappat allt som kallas bra vanor. 

Idag tog jag ett steg ur mitt hus för andra gången denna vecka, det var för att slänga soporna. 

Annars gillar jag ändå Sverige lite. Har saknat familj, vänner, mammas mat, toaletterna och kranvattnet. Hörnefors kranvatten kan kanske vara något av det goaste. 

Pärlan vid havet vettu.